In loving memory of
Urnsättning på fredag, först då kanske det känns verkligt att man aldrig kommer träffa personen igen. Det stod i häftet vi fick från sjukhuset att en del vill åka och titta på den döde på sjukhuset, en del tar tillochmed kort för att komma över det fortare. Är det verkligen så man vill komma ihåg personen?
Jag vill hellre komma ihåg min farfar från Torö när vi va små. När jag och Michael va ute med Paddington som hela tiden rymde även fast han va kopplad. Hur vi spang efter hunden med kopplet hängande efter. När vi satt fastkedjade och kollade på F1 i Gulahuset i en evighet. När vi körde fyrhjuling på grusvägen och gräsmattan. När Kajsa/Karin hade gjort tårta när Michael fyllde år. När Faster Nea fortfarande hade gården och vi va där på somrarna och red på släktingarnas hästar. Vi träffade inte farfar så ofta då han och Kajsa bodde i Östergötland. Hans post kom alltid hem till oss, där han va skriven för "stockholm har bättre sjukvård". Det är mest de senaste åren när de har kommit upp till sjukhusbesök och bott hos oss.
Jag är arg på mig själv för att jag inte hälsade på så ofta på sjukhuset. Va sjuk eller hade inte tid. Även fast man såg hur glad han blev när vi kom dit och hur dåligt han mådde.
Jag grinade aldrig på begravingen även fast Lasse spelade så fint. Lite tårögd kanske men aldrig riktig gråt. Det värsta va att se pappa och alla andra så ledsna. Men tydligen ska en urnsättning va ganska jobbig också.
Efter begravningen berättade faster Anna om när dom skulle och och titta på valpar alldeles när farmor blivit sjuk. Dom skulle bara titta inte köpa... Alla valpar låg och sov utom Paddington kom fram och kissade i farfars skor och han sa "den ska vi ha". När man tänker på det är så farfar va. Nån som sa precis som det va, aldrig myglade med sina åsikter. Jag har aldrig träffat någon som varit så ärlig även om det inte alltid va så kul.
Väntar fortfarande på bilderna från begravningen. Estländare ska tydligen va lite kända för tekniskaprylar med världens mest tekniska mataffär. Men inte alla estländare är tekniska. Vår egen båtflyckting ser fortfarande ut som ett frågetecken vid en dator.
Utanför kyrkan
Hans, Jocke, Anna & pappa
